En mammas dagbok

Tjolahopp så har man varit fri ifrån socker i 3 veckor, de gick fort och betydligt lättare än vad jag hade trott dessutom. Tänkte att jag skulle testa att hålla mig ifrån godis, kakor, gladd, dricka m.m m.m...jag visste att det inte skulle bli lätt i och med att jag är världens största gottegris, de första dagarna, veckan var äckligt jobbig. De är sant som de är sagt, att vara beroende utav socker är lika som att vara beroende utav nikotin m.m. Fast nu efter några veckor går det utav bara farten och jag känner mig inte ett dugg sugen. Har nog aldrig varit med om den känslan förr, burka vara sugen på godis elle dylikt varje dag annars! Men jag tänkte som så att nu är det jag som ska styra sockersuget, inte sockersuget som ska styra mig! För det är ju faktiskt lite sjukt, ibland kan man få en sådan abstinens att man letar igenom hela huset typ, efter något sött...och det känns inte helt okej för mig. Och jag tänker även att man ALDRIG blir för gammal för att bryta en dålig ovana! Sedan har jag även kommit på mig själv, när man vet att man har en godispåse hemma, med att sitta och känna efter, hmmm, är jag inte lite godissugen nu kanske?! Det är som att jag ha nå tvångstankar att bara för att jag vet att det finns godis, så måste jag äta upp det typ  Nä, slut på sånt nu för ett tag framöver! Men sen tror jag inte heller att det funkar att förbjuda sig själv för alla evig framtid, sånt funkar iallafall inte för mig. Utan att ha en sockerfri månad eller tre på raken, och sedan äta socker, en kväll i veckan men i lagoma mängder. När man väl ha tyglat sitt beroende, som jag gjort nu, känner man sig inte lika stört sugen och kan hantera det på ett mycke bättre sätt  Att unna sig saker i lagoma mängder tycker jag är sunt och när man dessutom tränat regelbundet så har man all rätt till det, faktiskt, så inge dåligt samvete, hör ni det där ute, inge dåligt samvete om ni unnar er saker lite nu och då...varför ska man ha det...det förstör ju som det hela!

Är så himla lycklig över att känna när jag ligger i sängen på mornarna och ska kliva upp, att jag längtar tills jag kommer till jobbet!! Jag känner mig så lyckligt lottat att  över att jag valt rätt yrke och för att jag vet att jag kommer att jobba med ett jobb som jag kommer att trivas med...inte bara att det är ett måste för att tjäna pengar så att säga! Vi spenderar ju ändå typ hälften av vår tid på jobbet, så för mig skulle de verkligen kännas som att kasta bort sitt liv, att gå och misstrivas eller inte känna att det är ett dugg roligt eller utvecklande det jag jobbar med. 

För övrigt är jag väldigt trött, körde hårt på gymmet både idag och igår, så känner mig rätt så sliten i kroppen. Fast det är som en skön trötthet, man vet vars den kommer ifrån och man vet att den gör nytta. Freja somnade för en timme sedan, Magnus är på innebandyn och jag tror nästan att jag tänker lägga mig och läsa lite i sängen, fan va härligt klockan 20 så här på en onsdagkväll 

mitt hjärta hoppade över några extra slag tror jag...går ju nämligen och väntar på provsvaren sen de opererade bort en knöl och skikade iväg för analys. Gud tänkte jag, provsvar redan...! Men när jag öppnad den så var det bara ett recept ifrån min läkare på smärtstillnade när det kommer till min otrevliga mensvärk. Eftersom att jag inte har någon galla så reagerar min mage inte så bra på smärtstillande längre, som man sväljer...för den måste ju som gå igenom hela systemet så att säga. Så nu har jag fått suppar utav diflofenak istället, ska bli spännande att se om de funkar bättre, hoppas. För det är ett jäkla hellskotta att vara med om typ en liten miniförsossning(i smärtväg) varje gång man har mens!

Igår såg jag 2 filmer, eller rättare sagt en såg jag och en klarade jag inte av att kolla på mer. Den första hette Natalee Holoway och handlade om en tonårstjej som åkte på klassresa till Aruba och kom aldrig hem igen! Man fick följa hennes föräldrar desperata jakt efter svar och sanningen. Jag får typ panik när jag ser sådana här filmer, tänker på om det skulle vara Freja som åkte på resa och försvann...alltså hur fan skulle man som förälder överleva en sådan sak?! Jag skulle inte vilja fortsätta att leva utan Freja...finns inte i min värld liksom! Nej fy...Freja ska ALDRIG få åka på skolresa själv, isåfall ska jag följa med så har man lite koll på vad som händer iallafall. Dessutom var denna film byggd på en verklig händelse, som ses nedan.

Senare på kvällen halkade jag in på en annan film, The stranger inside. Den började med att man fick följa ett par som var ute och gick med sin hund, och sekunden senare blev de överfallna, mannen blev misshandlad till döds och kvinnan blev också svårt misshandlade, låg i koma i flera veckor men överlevde. Alltså jag mådde så dåligt över dessa scener att jag höll på att börja kräkas och sedan blev jag så illa till mods att jag gick och la mig. För det händer ju sådana här saker på riktigt, inte bara på film. Alltså om detta hände mig skulle jag nog helst inte velat överleva, skulle inte kunna tänka mig ett liv utan Magnus! Fy fan börjar nästan gråta när jag tänker på det! Nej så de var två sjukt jobbiga filmer under en och samma kväll...som verkligen fick en att tänka efter!